Autoantikroppar signalerar att kroppens immunförsvar börjat attackera de egna insulinproducerande cellerna. En attack som om den fullföljs leder till typ 1 diabetes. I DiPiS och TEDDY försöker forskarna ta reda på varför detta händer.

Typ 1 diabetes är en autoimmun sjukdom. Det innebär att immunförsvaret har vänt sig mot de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln och förstört dem. Varför detta händer, varför kroppens försvar mot yttre fiender gör myteri och vänder sina vapen mot de egna cellerna är ännu till stora delar okänt. I både DiPiS- och TEDDY-studierna letar forskarna efter autoantikroppar i blodet hos de barn som är med. Autoantikropparna, som är ett tecken på att immunsystemets angrepp har startat, kan ibland visa sig flera år innan diabetessjukdomen bryter ut. Det ger forskarna en tidsfrist. En period då det är möjligt att studera vad det är som händer och kanske finna en metod som kan stoppa det autoimmuna angreppet.

Söka samband

Angreppet leder långt ifrån alltid till diabetes men det är ett första tecken på att något håller på att hända, på att en process som kan leda till diabetes har startat. Ett sätt att försöka ta reda på vad det är som händer är att noggrant följa de barn som får autoantikroppar och kanske senare också diabetes och jämföra dem med barn som inte drabbas. Vad är det som skiljer mellan barnen eller deras omgivning?

Både arv och miljö

Typ 1 diabetes har till viss del ärftliga orsaker. 90 procent av alla barn som insjuknar har en speciell uppsättning riskgener. Det finns också gener som skyddar mot sjukdomen. Riskgenerna förklarar dock inte allt. De är vanliga, omkring 20 procent av befolkningen har dem, men av dem får bara en liten del typ 1 diabetes. Alltså måste det också vara något annat som startar det autoimmuna angreppet hos de som är genetiskt sårbara, något i barnens omgivning som startar den process som leder till diabetes. DiPiS- och TEDDY-studierna handlar om att försöka ta reda på vilken eller vilka omgivningsfaktorer det handlar om.

Ett komplext samspel

Det finns flera faktorer som är misstänkta för att sätta igång det autoimmuna angreppet. Virusinfektioner är en, något i barnens mat en annan och stress ytterligare en faktor.
Troligen är det också så att det inte räcker med en igångsättare. Vore det så skulle den sannolikt, efter så många års intensiv forskning, redan vara känd. Mer sannolikt är det en kombination av faktorer, en eller flera igångsättare hos genetiskt känsliga barn och ännu något, en accelerator, kanske också det ett virus, något i maten eller stress, som fullbordar processen. Det är ett komplext samspel med många faktorer men en grundläggande förutsättning för att stoppa det autoimmuna angreppet är att ta reda på de bakomliggande orsakerna.

Autoantikroppar speglar angreppet

Det är här autoantikropparna är ett viktigt verktyg för forskarna. Föräldrarna till barn i DiPiS och TEDDY svarar bland annat på frågor om infektioner, om kost och om händelser som kan utlösa stress hos barnen. Mammorna lämnar ett blodprov vid förlossningen och barnen vid regelbundna kontroller. Detta för att forskarna kanske kan hitta ett samband och förstå vad som hände i barnens liv innan de fick autoantikroppar. Vad det var som startade den autoimmuna processen. Antikroppar är en reaktion på att immunsystemet har stött på ett antigen, ett främmande ämne, som immunsystemet ska oskadliggöra.

Något går fel

Vi skulle inte överleva utan vårt sofistikerade och högeffektiva immunförsvar men vid autoimmuna sjukdomar är det något som blir fel. Till skillnad från många andra antikroppar ska de som är riktade mot de insulinproducerande betacellerna inte finnas. De visar i stället ett missriktat angrepp av immunförsvaret.
Varje ögonblick patrullerar miljarder celler kroppens alla skrymslen på jakt efter antigen, efter inkräktare; virus, bakterier, parasiter och andra främmande ämnen. Varje cell, varje molekyl undersöks om och om igen. Grovt förenklat kan man dela in immunförsvaret i två olika vapenslag: Spanarna och angriparna.

Spanarna

Spanarna har till uppgift att hitta fienden och att slå larm. Men för att göra det måste de kunna skilja vän från fiende. Därför har kroppens alla normala celler ett kännetecken, en kemisk etikett, som talar om att de är ofarliga och skall lämnas i fred. Allt annat, alla infektioner men också till exempel cancervävnad eller transplanterade organ och celler, upptäcks av spanarna. Det är dessa främmande celler som kallas för antigener.
Spanarna är en sorts vita blodkroppar, lymfocyter. Lymfocyten är mycket specialiserad, den kan bara känna igen en bestämd typ av antigen och tillverkas enbart för den skull just det antigenet, just det främmande, skulle komma in i kroppen. Alla kända ämnen i naturen och även en mängd konstjorda ämnen som människan tillverkar har sin motsvarighet i högspecialiserade lymfocytspanare. Av de stora mängder lymfocyter som tillverkas kommer många aldrig att någonsin stöta på just ”sitt” antigen.

Försvaret tar vän för fiende

Kroppen svarar på ett antigen med att producera antikroppar. De aktiverar immunförsvaret så att det vid nästa kontakt är bättre föreberett på inkräktaren, på antigenet. Det är den principen många vacciner bygger på. En ofarlig substans, till exempel ett sjukdomsframkallande men avdödat virus, sprutas in kroppen. Immunförsvaret reagerar och börjar tillverka antikroppar, beredskapen höjs tills nästa just det viruset tränger in i kroppen. När spanarlymfocyterna hittar sitt antigen slår de larm och lockar till sig en annan typ av celler – angriparna.

Angriparna

Bland angriparna finns en annan sorts vit blodkropp, fagocyter eller ätarceller. Deras uppgift är att fånga in inkräktaren och med kemiska vapen oskadliggöra den. Det finns andra ätarceller, till exempel makrofager, en sorts städpatrull som ständigt håller kroppen ren från sådant som inte ska vara där. Under ett dygn rensas ungefär 300 miljarder döda celler bort, bland annat döda röda blodkroppar.

Varför autoimmuna sjukdomar uppstår är till stora dela okänt. Ungefär var tjugonde människa i västvärlden har en autoimmun sjukdom. Bland andra vanliga, förutom typ 1 diabetes, finns reumatoid artrit, multipel skleros och Parkinsons sjukdom.

Tre olika antikroppar

DiPiS- och TEDDY-undersökningarnas syfte är att försöka hitta vad det är som retar immunförsvaret och som ger upphov till de autoantikroppar som är förknippade med typ 1 diabetes. De sex kända autoantikropparna som kontrolleras i de blodprov barnen i DiPiS och TEDDY lämnar är antikroppar mot insulin, GAD65 (Glutamic Acid Decarboxylase-antibodies), IA2 (insulinom antigen 2) och tre olika varianter mot ZnT8 (Zink transporter 8). Tack vare upptäckten av autoantikropparna kan man i viss mån förutsäga typ 1 diabetes.

Kan förutsäga framtida insjuknande

När diagnosen diabetes ställs har 90 procent av barnen autoantikroppar. Ungefär 60 procent har fler än två. Det är också känt att ett barn som har alla fler än två autoantikroppar insjuknar inom två till fem år. Finns det två autoantikroppar i blodet är i regel risken inte lika stor för ett insjuknande, det dröjer i vart fall längre tid, och vid en autoantikropp är risken oftast ännu mindre.
Av de DiPiS-barn man testat för autoantikroppar och som hittills har fått diabetes har samtliga vid något tillfälle haft autoantikroppar.

Lösa diabetesgåtan

Autoantikropparna förebådar ökad risk för typ 1 diabetes, de dyker oftast upp långt före sjukdomen. Det gör det möjligt för forskarna att komma in tidigare i processen, i ett skede när immunförsvarets angrepp ännu inte slagit ut insulinproduktionen och barnet insjuknat.
Med genetisk testning och kontroll av autoantikroppar går det att ganska säkert förutsäga vilka barn som kommer att drabbas. Det ökar möjligheten att lära mer om processen och att kanske förebygga eller till och med att bota typ 1 diabetes. Det är det långsiktiga målet för både DiPiS- och TEDDY-undersökningarna.