Javascript är avstängt eller blockerat i din webbläsare. Detta kan leda till att vissa delar av vår webbplats inte fungerar som de ska. Sätt på javascript för optimal funktionalitet och utseende.

Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Diabetes

Vad är diabetes?

När ett barn insjuknar i typ 1 diabetes kan inte kroppen längre tillverka tillräcklig mängd insulin för att kontrollera sockerhalten i  blodet. Orsaken är att en inflammation i bukspottkörteln för alltid har förstört de insulinproducerande cellerna.
Insulin är ett livsnödvändigt hormon, utan insulin eller vid allvarlig insulinbrist stiger blodsockret snabbt till farligt höga nivåer som på olika sätt skadar kroppen. Därför måste en person med typ 1 diabetes injicera insulin flera gånger om dagen och regelbundet mäta sitt blodsocker.
Insulininjektionerna botar inte diabetessjukdomen. De är enbart en ersättning för det insulin kroppen inte längre förmår tillverka.
Över hela världen pågår ett intensivt forskningsarbete både om hur typ 1 diabetes ska kunna förebyggas eller botas. DiPiS-studien och TEDDY-studierna är en del av denna forskning.

Hur vanligt är diabetes?

Typ 1 diabetes drabbar ungefär en halv procent av alla barn som föds i Sverige. Det betyder att omkring 700 barn och ungdomar insjuknar varje år.
Typ 1 diabetes har blivit vanligare och det finns en tendens att barnen insjuknar i allt yngre åldrar. Under de senaste 30 åren har diabetes ökat med nästan 50 procent. Varför det är så vet man inte.

Vilka kan få diabetes?

Den allra flesta som får typ 1 diabetes har vissa ärftliga förutsättningar (gener) för att få sjukdomen. Genom att göra ett test kan man ta reda på om en individ har större eller mindre risk att insjukna.
Drygt hälften av alla barn som föds har gener som gör att de sällan eller aldrig får typ 1 diabetes. Dessa gener brukar beskrivas som att de skyddar mot sjukdomen. Hälften av övriga barn, 25 procent av befolkningen, har neutrala gener. De har inte skyddande gener, men deras risk att insjukna är inte högre än för befolkningen i övrigt. Knappt hälften av de resterande barnen, 20 procent av befolkningen, har en förhöjd ärftlig risk för typ 1 diabetes. Ungefär 90 procent av alla barn som insjuknar har dessa riskgener.
Men riskgenerna förklarar inte allt. Av de barn som har denna förhöjda ärftliga risk insjuknar bara sju av hundra. Det måste därför vara något annat, något i miljön, som bidrar till att typ 1 diabetes bryter ut.

Hur får man diabetes?

Typ 1 diabetes är i regel inte en akut sjukdom med ett plötsligt insjuknande. För det mesta går insjuknandet långsamt, förutom hos små barn, som kan bli mer akut sjuka.
Innan symtomen visar sig har merparten av insulinproduktionen upphört och när diagnosen ställs har 80 till 90 procent av de insulinproducerande cellerna redan förstörts. Denna process tar ofta lång tid och går i många fall att spåra flera år innan sjukdomen bryter ut. I blodet finns då autoantikroppar som visar att de insulinproducerande cellerna är under angrepp av det egna immunsystemet. Därför kallas typ 1 diabetes en autoimmun sjukdom.
Genom att återkommande analysera blodet för autoantikroppar kan angreppet följas. För närvarande mäter man sex olika autoantikroppar i blodet. Att det finns autoantikroppar i blodet betyder inte att det bara är en tidsfråga innan typ 1 diabetes bryter ut, men tillsammans med den ärftliga risken är autoantikropparna markörer för en ökad risk för sjukdomen. Ju fler autoantikroppar desto större är risken. Mellan 60 till 80 procent av de som har hög ärftlig risk och minst två olika autoantikroppar insjuknar inom fem år.
Det är okänt vad som startar immunsystemets angrepp på de insulinproducerande cellerna och som ger upphov till autoantikroppar.
Infektioner hos mamman under graviditeten eller infektioner hos barnet självt kan vara av betydelse. Men också psykosocial stress, kostvanor, viktavvikelser både hos den blivande modern och barnet är andra möjliga riskfaktorer liksom komplikationer under graviditeten.

Vilken nytta har vi och vårt barn av att delta i DiPiS-eller TEDDY-projekten?

Den största nyttan är att föräldrar och barn bidrar till forskning, som skulle kunna leda till att typ 1 diabetes kan förebyggas eller botas.
Ett barn, som drabbas av den sjukdomsprocess där de insulinproducerande cellerna förstörs och antikroppar bildas, kan följas upp och tidigare få hjälp om man befarar att typ 1 diabetes håller på att utvecklas. En tidig diagnos av diabetes ger sjukdomen en bättre prognos genom att behandlingen kommer igång tidigare, innan barnet känner sig hängigt, springer på toaletten och dricker mycket. Det ibland dramatiska insjuknandet med ambulans till akutmottagningen kan undvikas.