Födelsevikt, gener och diabetesrisk

Barnläkaren Helena Larsson har undersökt varför barn med hög födelsevikt oftare får diabetes. Hon fann att det troligen inte är vikten i sig utan kända riskgener som ligger bakom.

- Bara en liten bit i ett stort och komplicerat pussel, konstaterar barnläkaren Helena Larsson om sin forskning.
Hennes pusselbit är ett av forskningsprojekten inom DiPiS. Utgångspunkten för arbetet är en några år gammal iakttagelse att hög födelsevikt verkar öka risken för att barnen ska få typ 1 diabetes.
- Det finns ett samband. Man har tänkt att den ökande vällevnaden gör att barnen växer för mycket i magen och att det skulle kunna ligga bakom ökningen av typ 1 diabetes, säger Helena Larsson och fortsätter.
- Men vi började fundera. Det kanske inte är vikten i sig utan något annat som orsakar att hög födelsevikt ger ökad risk för diabetes. Det kanske är så att de gener man vet ökar risken för diabetes gör att barnen växer mer, att riskgenerna är det primära och den höga födelsevikten bara en följd av det. Eftersom blodprov tagits från navelsträngen på alla DiPiS-barn och förekomsten av riskgener undersökts och eftersom barnens födelsevikt finns noterad fanns förutsättningarna för Helena Larssons forskningsarbete.
- Det handlar om att klarlägga ett eventuellt samband. Försöka att ge ett litet svar på den stora frågan varför vissa barn får diabetes, säger hon.

Helena Larsson är barnläkare på UMAS i Malmö och en av forskarna i DiPiS-studien. FOTO: Jimmy Wahlstedt, UMAS.

”Tycker om att rota i saker”

Upplägget var givet men arbetet mycket omfattande. För att hitta samband har Helena Larsson jämfört nästan 17 000 nyfödda barns födelsevikt med deras genuppsättning och hon fann det samband hon hade misstänkt.
Barn med riskgener för diabetes tillhörde oftare den grupp som hade hög födelsevikt.
- Det är inga stora skillnader, inga tydliga och uppenbara samband. För att upptäcka dem måste man undersöka många individer och det är det som gör frågorna så komplexa. Varje riskfaktor för sig ger bara en liten riskökning, förklarar Helena Larsson.
Resultaten av undersökningen antyder att iakttagelsen och antagandet att hög födelsevikt ökar risken för typ 1 diabetes inte är så direkt som forskarna tidigare trott. Det är inte vikten utan generna som ligger bakom.
Helena Larssons forskning är ett bra exempel på hur kliniska observationer blir frågeställningar för forskarna. Hur de går vidare och söker svar.
-  Jag tycker  om att rota i saker. Ta reda på varför någonting är som det är, säger Helena Larsson.

”Fantastiskt om lyckas lösa gåtan”

Typ 1 diabetes har ärftliga inslag. Vissa riskgener är kända, medan andra gener har en skyddande effekt.
Men det räcker inte enbart med den ärftliga risken. Till exempel har varken mamma, pappa eller något syskon typ 1 diabetes bland 85 procent av alla de barn som insjuknar. Därför har forskarna dragit slutsatsen att också något i miljön ligger bakom och högt upp på listan över misstänkta miljöfaktorer finns bland andra virusinfektioner, hos mamman under graviditeten eller hos det späda barnet, kort amningsperiod och tidig introduktion av komjölk, olika sjukdomar som kan drabba den nyfödde, allvarliga livshändelser som orsakar psykisk stress och, ämnet för Helena Larssons forskning, hög födelsevikt.
- Kanske vi får formulera om oss nu. Kanske det inte är vikten utan riskgenerna, säger hon.
Helena Larsson går nu vidare med sin forskning och fortsätter att följa DiPiS-barnen. Framför allt vill hon undersöka om de barn som hade riskgener och hög födelsevikt fortsätter att växa mer än andra barn. Också snabb tillväxt i barnaåren är en misstänkt riskfaktor för typ 1 diabetes.
- Rent praktiskt för patienterna har ju min forskning ingen betydelse. Inte ännu men den kan få det. Det vore ju fantastiskt om vi lyckades lösa gåtan, om vi lärde oss att förebygga typ 1 diabete men för att göra det måste vi först  bättre förstå vad som ligger bakom. Det är det jag brinner för, säger Helena Larsson.